Delar av mitt inlägg i utrikesdebatten idag:
För ett drygt år sedan mördades den armeniske journalisten, Hrant Dink i Istanbul, Turkiet. Jag var själv en av åhörarna när Dink deltog vid ett seminarium i riksdagen på Lucia-dagen 2006 om Turkiets medlemskap i EU och kampen för mänskliga rättigheter. Vid seminariet uttalade han sig optimistiskt om utvecklingen i Turkiet. Det är djupt tragiskt att han som en förkämpe för de mänskliga rättigheterna och en försoningsprocess mellan turkar och armenier så brutalt mördades på öppen gata utanför sin tidnings lokaler.
Mordet på Hrant Dink exemplifierar att det i Turkiet fortfarande finns starka ultranationalistiska krafter som är ursinniga motståndare till att andra etniska grupper skall få sina rättigheter erkända. Dessa krafter finns som en undervegetation inom den turkiska staten och dess myndigheter och brukar benämnas som "den mörka staten". Den turkiska regeringen måste ta strid med dessa odemokratiska krafter som inte skyr några medel när det gäller uppnå sina syften. Fortfarande ges artikel 301 i strafflagen om ”förolämpning av turkiskhet” mycket stort utrymme för inskränkningar av yttrandefriheten.
Turkiet är ju ett kandidatland för inträde i Europeiska unionen och måste själv vidta de åtgärder som krävs för att leva upp till Köpenhamnskriterierna. Landet måste lösa sina konflikter med sina grannar. Jag tänker t ex på den illegala turkiska ockupationen av norra Cypern och handelsblockaden av Armenien samt de militära attackerna in i de nordliga kurdiska delarna av Irak.
När det gäller Turkiets förtryck av den kurdiska befolkningen måste regimen ta till vara de möjligheter till dialog som olika kurdiska grupper försökt inleda. Men kurderna pekas ofta generellt ut som terrorister. Att hävda sina rättigheter som etnisk minoritet betraktas av den mörka staten - som terrorism oavsett om man bär vapen eller inte. Det räckte i Hrant Dinks fall att han var beväpnad med en tidning.
För snart 20 år sedan – den 16 mars 1988 - lät Sadam Hussein bomba den kurdiska staden Halabja med kemiska stridsmedel. Ca 5 000 människor dog. Detta skedde under den s.k. Anfal-kampanjen som Sadam Husseins kusin – kemiske Ali – beordrade mot den kurdiska befolkningen.
Under kampanjen dödades tiotusentals kurder. Jag har tillsammans med fyra andra riksdagsledamöter motionerat att Sveriges riksdag ska erkänna Anfal-kampanjen som ett folkmord. Enligt min uppfattning uppfyller denna kampanj definitionen på folkmord enligt konventionen från 1948. Frågan kommer att diskuteras senare i denna kammare men jag vill redan nu framföra att det är viktigt att omvärlden klart uttalar att Anfal-kampanjen var ett folkmord för det kurdiska folkets skull och för att alla regionala makter i området förstår att något sådant aldrig mer accepteras.
Kurderna Irak har rätt att kräva och utveckla regionalt självstyre i enlighet med principen om den nationella självbestämmanderätten. Det som oroar mig är den ständiga fara som funnits under hela den kurdiska historien – nämligen att kurderna kan bli en bricka i andra stormakters spel – såväl globala som lokala stormakter.